Sylvia - en sann historia om kärlek, passion och förtvivlan

Jag mådde inget vidare i förra veckan. Låg mycket på soffan med varma vetekuddar under ryggen. Då blev det i gengäld lite mer filmtittande än vanligt.
En av de filmer jag tittade på var "Sylvia". En som jag definitivt inte bara slötittade på, den grep verkligen tag. Byggde upp rejält med gåshud på kroppen mot slutet.

Filmen skildrar Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow) under åren då hon var gift med den engelske poeten Ted Hughes (Daniel Craig). De möttes på en fest våren 1956 som slutade med att Sylvia bet Ted i kinden så det började blöda. Fyra månader senare gifte de sig.
De tog ut skilsmässa 1962 och den 11 februari året därefter, begick Sylvia självmord. På morgonen bredde hon smörgåsar till de två små barnen som fortfarande sov på ovanvåningen. Så gick hon ner i köket igen, tejpade igen alla springor kring fönster och dörrar och stack därefter in huvudet i gasugnen.
Hon var bara trettio år gammal!

Sylvia Plath 1957

För den som vill läsa lite mer utförligt om Sylvia Plath, finns mycket intressant på Bokus sida - rekommenderar den intresserade att i första hand börja läsa där.
Men det finns även en hel del på Wikipedia. Den engelskspråkiga sidan. Och även HÄR och HÄR .

Filmen då?
Jo den var riktigt bra, tycker jag. Oerhört gripande och den fick mig att vilja läsa om "Glaskupan" och även försöka få tag på åtminstone något av Plaths lyrik. (Biblioteket är väl en bra plats att börja leta på?)

Det påstås att Plath ska ha varit manodepressiv. Det är  inte omöjligt, men i filmen tycker jag inte det kommer fram så mycket av någon manisk sida. Mest depressioner och svartsjuka.
Filmen koncentreras kring den passionerade kärleken mellan Ted och Sylvia, och vad det ledde till i form av otrohet, svartsjuka och så småningom skilsmässa.

Sylvia Plath måste ha känt sig oerhört frustrerad av att komma i skuggan av mannen/ den store poeten,  och hindras i sitt eget skrivande av den traditionella kvinnofällan familj och barn. Det var han, inte hon, som blev publicerad, som det pratades om, som det skrevs om, medan hon gick mellan matlagning och blöjbyten. Först efter skilsmässan, under de sista månaderna av sitt liv, kunde hon arbeta produktivt. Bli kreativ. Bland annat gavs "Glaskupan" ut då.
Lite svårt förstå att hon tog livet av sig när allt tycktes vända för henne, eller också är det inte så konstigt! Framgång kan många gånger vara svårare att hantera än motgång, och med Plaths bakgrund är det kanske inte så förvånande trots allt att hon till slut inte orkade med mer.

Men se filmen! Läs "Glaskupan"! Läs OM henne! Det ska jag göra. För filmen har väckt min nyfikenhet.

För övrigt så är Gwyneth Paltrow en av mina favoritskådespelerskor. Oerhört duktig! Och vacker!
Och Daniel Craig är bara så läcker, så demonisk och så - "faaaaarlig"...