Det var attans vad det blåser ute

Jag hade vissa funderingar på att ta mig till ett av mina stamloppisar idag. Halmias. Byring & Bråte är inte öppet . Men så tittar jag ut genom fönstret och ser att det även hade börjat flänga ner nåt från himlen som mer liknar snö än regn. Brrrr...

Läser i nätblaskan om kraftiga översvämningar i Göteborg, och att  åtskilliga över hela landet har fått strömavbrott. Så då har vi haft relativt tur då här i Halmstad med "enbart" stormvindar och regn - inte översvämmande skyfall. Såvitt jag vet i alla fall. Nån en bit härifrån vet kanske annorlunda.

Klart.se påstår att det ska klarna upp här framåt dagen. Får väl se hur det blir med det. Kan ju alltid trava iväg till Halmia lite senare.

Har roat mig på senaste tiden med att se en massa filmer. Har också läst en hel del. Stephen King förstås, men även slunkit emellan med en del facklitteratur. Bland andra Ann Heberleins "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" och Harvey Diamonds "Lev utan smärta".
I den första nickade jag igenkännande åt mångt och mycket. I den andra fick jag kickar uppåt som gjorde att jag börjat försöka skärpa mig med vad jag äter. På kuppen gjorde jag i ordning min hälsoblogg och min hemsida så att de skulle bli så lika varandra som möjligt, och har börjat lägga in länkar om Rawfood. Hade väl tänkt skriva mer där också...
Jaja! Man tänker så mycket...

Mellantiden ägnar jag åt Stephen King. Sista delen av det mörka tornet. Börjar alltmer närma mig slutet, folk har dött och jag lipar som om de vore nära vänner till mig som försvunnit för alltid.
Är jag knäpp eller är jag knäpp...

Vardagarna i övrigt ägnar jag åt arbetsträning så gott det går, men den vardagen behöver vi inte bry oss om här. Det räcker att jag avslöjar mig om den på den andra bloggen.

(Guuud vad den här bloggen ser murrig och tråkig och SPLITTRIGT RÖRIG ut! Ska kanske...??? Ändra lite? Göra lite gladare? För så här splittrig är väl ändå inte jag? Men bokbakgrunden måste få vara kvar!)

Sylvia - en sann historia om kärlek, passion och förtvivlan

Jag mådde inget vidare i förra veckan. Låg mycket på soffan med varma vetekuddar under ryggen. Då blev det i gengäld lite mer filmtittande än vanligt.
En av de filmer jag tittade på var "Sylvia". En som jag definitivt inte bara slötittade på, den grep verkligen tag. Byggde upp rejält med gåshud på kroppen mot slutet.

Filmen skildrar Sylvia Plath (Gwyneth Paltrow) under åren då hon var gift med den engelske poeten Ted Hughes (Daniel Craig). De möttes på en fest våren 1956 som slutade med att Sylvia bet Ted i kinden så det började blöda. Fyra månader senare gifte de sig.
De tog ut skilsmässa 1962 och den 11 februari året därefter, begick Sylvia självmord. På morgonen bredde hon smörgåsar till de två små barnen som fortfarande sov på ovanvåningen. Så gick hon ner i köket igen, tejpade igen alla springor kring fönster och dörrar och stack därefter in huvudet i gasugnen.
Hon var bara trettio år gammal!

Sylvia Plath 1957

För den som vill läsa lite mer utförligt om Sylvia Plath, finns mycket intressant på Bokus sida - rekommenderar den intresserade att i första hand börja läsa där.
Men det finns även en hel del på Wikipedia. Den engelskspråkiga sidan. Och även HÄR och HÄR .

Filmen då?
Jo den var riktigt bra, tycker jag. Oerhört gripande och den fick mig att vilja läsa om "Glaskupan" och även försöka få tag på åtminstone något av Plaths lyrik. (Biblioteket är väl en bra plats att börja leta på?)

Det påstås att Plath ska ha varit manodepressiv. Det är  inte omöjligt, men i filmen tycker jag inte det kommer fram så mycket av någon manisk sida. Mest depressioner och svartsjuka.
Filmen koncentreras kring den passionerade kärleken mellan Ted och Sylvia, och vad det ledde till i form av otrohet, svartsjuka och så småningom skilsmässa.

Sylvia Plath måste ha känt sig oerhört frustrerad av att komma i skuggan av mannen/ den store poeten,  och hindras i sitt eget skrivande av den traditionella kvinnofällan familj och barn. Det var han, inte hon, som blev publicerad, som det pratades om, som det skrevs om, medan hon gick mellan matlagning och blöjbyten. Först efter skilsmässan, under de sista månaderna av sitt liv, kunde hon arbeta produktivt. Bli kreativ. Bland annat gavs "Glaskupan" ut då.
Lite svårt förstå att hon tog livet av sig när allt tycktes vända för henne, eller också är det inte så konstigt! Framgång kan många gånger vara svårare att hantera än motgång, och med Plaths bakgrund är det kanske inte så förvånande trots allt att hon till slut inte orkade med mer.

Men se filmen! Läs "Glaskupan"! Läs OM henne! Det ska jag göra. För filmen har väckt min nyfikenhet.

För övrigt så är Gwyneth Paltrow en av mina favoritskådespelerskor. Oerhört duktig! Och vacker!
Och Daniel Craig är bara så läcker, så demonisk och så - "faaaaarlig"...

Måste få skryta lite

Jag klarade alla 20 orden i

Ordkunskap från högskoleprovet 2011

som Svenska Dagbladet har på sin nätupplaga.

Hur går det för er andra när det gäller synonymer?

(Bilden här vid sidan kommer därifrån)

PS! Är stolt som en tup.. f'låt - som topphöna.

Dödläge? Då är det tur att man har Stephen King

Nej! Fullt så vitt har det inte hunnit bli. Ännu!

Tiden går! Som vanligt. Och det har blivit höst. En och annan frostnatt har nupit till utanför knuten. Dock ingen allvarlig kyla ännu. Ingen spröd vithet som varar till långt fram på dagen, och inga svartnande löv i farbror Frosts fotspår. Men gräsmattan tycks ha slutat växa och jag har satt in gräsklipparen på förrådet.

För övrigt har jag inte ansträngt mig särskilt mycket med vare sig det ena eller det andra. Tiden finns kanske, men inte orken. Inte när man inte mår så bra som man hade önskat. Jo, de vardagliga måstena har jag förstås klarat av någorlunda hjälpligt.

Har jag då inte läst något på senaste tiden? Jo det har jag.
Har jag inte sett någon trevlig film? Jo det har jag också.
Men jag har varit dålig med att skriva.
Ibland blir det så.

För övrigt skäms jag nästan att berätta vad det är jag läst sedan Shirley Jacksons bok "Vårt hem är vår borg". Nå! Överskriften har ju ändå redan avslöjat mig. Stephen King!
Och inget konstigt med det! Det är nog ingen större hemlighet att han är min favoritförfattare. Och boken - eller rättare sagt böckerna - är serien om "Det mörka tornet".
Suckar ni nu? Men det ÄR ju min favoritfantasy! Och jag har visserligen läst de fyra första delarna flera gånger om, men de tre sista hade jag bara läst en gång tidigare. Så jag började om från början för att få helheten i berättelsen. Och jag njuter av varenda sekund jag befinner mig i berättelsen.


Delarna är i ordning från första till den sista:
Revolvermannen
De tre blir dragna
De öde landen
Magiker och glas
Vargarna i Calla
Sången om Susanna
Det mörka tornet

Tillsammans är det här en roman som spänner över inte mindre än 3755 sidor, så det får lov att ta lite tid att läsa. Jag började häromdagen på den näst sista, Sången om Susanna, och har i runda tal nästan 1200 sidor kvar innan jag når till sista sidans sista rad.

Normalt sett läser jag relativt snabbt, men den här vill jag läsa långsamt. Jag vill inte missa ett ord, inte en mening, inte en doft, inte en känsla  - inte någonting.
För berättelsen är sådan att jag skulle vilja befinna sig I den. Tillsammans med Roland och hans resesällskap. För "det finns andra världar än denna".

Vi har här Brownings dikt om Junker Roland. Vi har Sergio Leone. Vi har Tolkiens Saga om Ringen. Vi har heta öknar och monster och mutanter. Vi har monon Blaine som gör vad som helst för att vinna i gåttävlingar. Vi har maffian och New York och till och med fader Callahan från "Salems Lot". (Också en Stephen King-bok - för den som händelsevis inte visste det innan, eller räknade ut det eftersom jag skriver om min favoritförfattare här.)

Ja en resa är det frågan om. En resa i tid och rum. Ett sökande som är viktigare än allt annat. En strävan efter att rädda det Svarta Tornet från förödelse och därmed också rädda världen. En mängd händelser och skeenden och varelser upptar plats, och det mesta svävar mellan det kända och det okända.

Det är svårt att kort beskriva vad det hela handlar om. Jag kan bara säga: Vill ni läsa en fantastisk saga, ett äventyr, en nervkittlande underbar roman - läs de sju böckerna om Roland Deschain och hans jakt på mannen i svart, följande strålen genom ett landskap som härjats av tid och krig och monster.

Jag förstår inte hur man skulle kunna göra en film av romanen, men det lär vara på gång. Jag har inte hittat nån uppgift om att den skulle vara inspelad ännu, eller när den ska ha premiär. Eller är den redan klar fast jag har missat det? Nå! Jag får väl googla lite mera...

Men jag vet inte om jag skulle våga se den när jag väl får tillfälle till det. Filmen skulle mycket väl kunna förstöra min bild av berättelsen. Samtidigt är jag nyfiken nog att trots detta VILJA se den! Snacka om att vara kluven, för oftast blir jag besviken på filmatiseringar av böcker, även om det finns undantag.
Jag kan nämligen inte fatta hur man ska kunna klämma ihop dessa 7 böcker, dessa 3755 sidor, i  en TRILOGI! Jämför man med Harry Potter-filmerna så är "Det mörka tornet" så oändligt mycket mer både vad gäller handling och upplevelse. Och man gjorde inte mindre än 8 filmer på de sju böckerna om Harry.

Filmen Pestens tid - också baserad på en roman av Stephen King - räckte till en serie om fyra filmer (teveserie) om vardera 1,5 timme. För övrigt så är den filmatiseringen fantastisk, och jag rekommenderar den av hela mitt filmhjärta. (Och fantasyhjärta.)

Nej, ju mer jag tänker på det, desto mer tvivlar jag på att man skulle kunna göra rättvisa av Roland och hans ka-tets upplevelser. Förmodligen skulle jag bli väldigt besviken på en film om Det Mörka Tornet. Men kan kan förstås aldrig veta säkert i förväg.

HÄR ÄR VAD JAG HITTADE OM DETTA. Och HÄÄÄÄR! Och HÄÄÄÄÄÄÄÄR!!! För att ta bara några exempel på vad som skrivits om Tornet.

Thomas Moran - Childe Roland to the Dark Tower Came 1859

Shirley Jackson - Vårt hem är vår borg

När jag söker på ad libris om den här boken, finner jag den bara på engelska och inte heller finns nån beskrivning av den från förlaget.
Synd!

MEN! Jag kan skriva av vad som står om historien på baksidan av mitt exemplar!

"Vårt hem är vårt slott berättar om tre människor bosatta i ett stort och ålderdomligt hus. Grannarna undviker dem, hånar dem och fruktar dem. Vilka är de? Varför är de så skrämmande? Och vilket ohyggligt mysterium gömmer de för omvärlden?

Med unik trollkraft har Shirley Jackson skapat en säregen, skräckinjagande och vacker berättelse där läsaren för varje sida förs allt längre in i en främmande, bisarr och makaber värld.
Det är en oförglömlig bok."

Romanen är oerhört bra och spännande. Välskriven och för var sida allt mer oroväckande! En psykologisk hårresare, skulle man kunna säga. Här finns däremot inte en enda vampyr i sikte och inga monster! Annat än de monster man kan finna i den mänskliga naturen.
Den är även på många sätt sorgsen. Inte i handlingen i sig, det är ingen snyftare, men när man ser hur människor kan vara och reagera och leva sina liv. Man kan ställa sig frågan: Var går gränsen mellan sjukt och friskt? Och VEM är det som är sjuk eller frisk - egentligen?

Två systrar, Mary Catherine och Constance, lever näst intill helt isolerade i sitt stora hus med endast deras gamle farbror Julian som sällskap, vilken 6 år tidigare drabbats av en stroke.
Resten av familjen - en stor familj - dog efter att ha blivit förgiftade i samband med en middag.
Hur och Varför?
Svaret nystar Shirley Jackson sakta men säkert fram under berättelsens gång. Men redan på första sidan börjar man ana att något inte står rätt till i "Merrycats" liv.

Jag har läst mig till att Stephen King  uppskattar Shirley Jackson oerhört mycket, och ser henne som en förebild och inspiratör inom skräckgenren.
Och JA! Skriva kan hon, och man kan inte annat än sträckläsa. Rekommenderas å det varmaste. Eller kanske man ska säga å det kallaste? Kalla kårar som ringlar sig ned längs ryggraden.
Utan att för den skull vara ett dugg äcklig.

På Wikipedia kan man läsa om Shirley Jackson

Shirley Jackson

Och här kan man läsa en av hennes kanske mest kända noveller: Lotteriet - på engelska!

Rena rama dynamiken

Jag försökte mig på att få ett hum om de nya dynamiska mallarna som blogger nyligen presenterat. Ett modernt snitsigt utseende kan man få på sin blogg, och det lockade onekligen. Fick mig lätt att associera till iPad och skrivplattor. Men! Men! Men! Även om de möjligheterna lockade, blev jag starkt kritisk till annat i hanteringen av dem.

Grundmallen till det här nya dynamiska snittet hade en urtrist, blekt blågråvit bakgrund som jag bara avskydde. Det gick att lägga in en annan bakgrund, och jag hittade en rödmönstrad som gav väldigt läcker kontrast till bloggen i övrigt. Men jag blev fruktansvärt irriterad på hur långsamt allting blev. Både som bloggskrivare och som läsare av bloggar, är det totalt intressedödande om det tar flera minuter för en sida att laddas upp, om datorn hänger sig, och interneten hänger sig.
Så, Nej tack!
Kan jag inte ens lägga till en snygg bakgrund och sedan få det hela att fungera, sjunker intresset drastiskt!

Men det är inte nog med det. Bloggen kan man tydligen se i 7 valfria varianter, och om jag förstod det hela rätt är det inte bara så att man som bloggare väljer ett av dessa utseenden och enbart visar den, utan man får med alla varianterna. Alltså även läsaren av bloggen kan välja mellan olika upplägg.
Kruxet är, att i bara en av dessa sju visas ens annonser!
Om man nu har aktiverat adSense och haft annonserna några år, varför ska man då inte kanske rent av få nån glädje av det så småningom?
Nota bene! Jag vill ha kvar mina annonser.

Nästa irritationspunkt! Vad jag inte hittade alls bland de här nya dynamiska utseendena, var mina gadgetar. Jag vill ha länkar till andra bloggar och hemsidor, och även till tidningar, på mina bloggar. Det är lite av en service, tycker jag, inte minst med tanke på att jag själv definitivt inte skriver om allt som kan vara trevligt att läsa om. Huvaligen! Skulle varken vilja eller kunna! Inte minst på min hälsoblogg är det viktigt att ha länkar till andra sidor.
Så ett stort minus där till det nya!

Faktiskt! En sak till! Jag har en tredje blogg som jag brukar använda för att testa nya mallar och färgkombinationer på. Den tänkte jag använda även nu för att utforska det nya utseendet och vilka funktioner som fanns.
Det gick inte!
Det gick inte eftersom den bloggen inte var inställd på att nån ska kunna läsa den, och heller inte sökbar. Men inte ens när jag ändrade på de inställningarna, dök de nya dynamiska mallarna upp så jag kunde prova dem. Vad säger ni om det! Motarbetas man eller motarbetas man?

Men det är möjligt att det efter en tid blir lättare att få till de där nya dynamiska varianterna, för jag är övertygad om, att det varken är min dator eller mitt operativsystem det är fel på.
Och dessutom finns risken att man så småningom inte kan ha de hittillsvarande mallarna. Världen går vidare, tekniken förändras, och gamla vanor kan man tvingas skrota även om man vill ha dem kvar.
Men då får man väl söka sig nån annanstans. Det finns betydligt fler ställen än Blogger som tillhandahåller möjligheten att blogga

nyheter ska avsmakas långsamt

Blogger har introducerat ett nytt sorts utseende, och som jag alltid tycker det är kul att prova på nytt som har med bild, form och färg att göra, beslöt jag prova hur det skulle fungera. Men! Men! Men!
Än så länge är jag inte imponerad. kanske mest för att datyorn hänger sig och firefox hänger sig och jag undrar VAR I H-E ÄR MINA LÄNKAR OCH VARFÖR KAN JAG INTE ÄNDRA TEXTFÄRG OCH HUR FÅ IN EN BAKGRUND OCH.......
nu måste jag i väg in till AF och kan inte forsätta längre här för ögonblicket.

Men nu vet jag vad jag ska göra i eftermiddag parallellt med tvätten - SE OM DET GÅR ATT ORDNA DET HÄR ELLER OM JAG TAR TILLBAKA MITT GAMLA BLOGGUTSEENDE!!!

GRRRRRRR.........

Byring & Bråte - Amnesty Halmstad

Jag har inte varit på B&B sen sommarloppiset i juli och började så smått känna av abstinensångest. Som jag dessutom rensat ut en smula både i garderoben och i bokhyllan, var det hög tid att cykla till Amnesty en sväng.
Det var ganska varmt idag, och som så ofta vid den här tiden på året tar man ibland på sig för mycket kläder, ibland för lite. Idag var det för mycket tröjor på undertecknad, och svetten pärlade när jag parkerade cykeln utanför B&B, och plirade mot solen medan jag låste den.
Låste cykeln alltså, inte solen.


Lämnade mina kassar, strosade runt, köpte ett par manchesterbyxor, och begav mig sedan så sakta till BÖCKERNA!
För självklart köper jag böcker! Det är farligare för min plånbok att gå in i en bokhandel än in i en klädaffär, brukar jag ofta säga.

Men är man beroende så är man.
Bokoholic!

Men i dag köpte jag, trots detta, bara 4 stycken. Ganska tjocka och tunga i gengäld.

Av Margaret Atwood - Kattöga och Rövarbruden.
Jag har läst båda tidigare och älskar dem. Givetvis måste de tillbaka till den egna bokhyllan

Av Kate Atkinsson - De Vilseförda.
Den har jag inte läst tidigare. Däremot andra av Atkinson, såsom t.ex Mänsklig krocket och I Muséets dolda vrår. Också en författare jag älskar.

Av Rebecca Wells - Små altare överallt. Även denna har jag läst tidigare, liksom Ya-Ya flickornas gudomliga hemligheter. Också njutningsfyllda läsupplevelser.

Varför köper jag böcker jag redan läst och dessutom ofta tidigare ägt? Jo jag har ju alltid älskat böcker och hade ganska så många hyllmetrar för en 6 år sedan så där. Men omständigheterna gjorde att jag var tvungen göra mig av med det mesta, och nu njuter jag av att bygga upp mitt bibliotek igen.

Och varför inte införskaffa även gamla favoriter? Jag kan mycket väl läsa om böcker jag tycker om, och bara det att se dem, att kunna röra vid dem, att känna lukten av dem - ja jo visst är det en last alltid.
Men en ljuvlig och helt ofarlig sådan.

Men det ska ni ha klart för er - att lägga in bilderna så de la sig där jag helst ville ha dem, visade sig vara en aning svårt.
(Understatement!)


Men jag kan ju alltid skylla resultatet på min konstnärliga frihet.
För nu ger jag upp!!!
(För inte kan man väl skylla på Blogger väl?)

"Till den skrivande kvinnans försvar" av Jenny Diski

Detta är en bok som jag kanske inte heller hade valt om jag vetat vad den handlade om, för liksom när det gäller film som utspelar sig under tidigare århundraden är det inte egentligen en genre som lockar mig.

Men jag fångades av titeln där den stod på bibliotekets utlåningsdisk. OCH - inte minst - av att den är skriven av Jenny Diski som jag tycker mycket om att läsa.

Den utspelar sig i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet,
Och den var inte ointressant, det medger jag. Välskriven helt klart. Diski har ett härligt språk och har alltid en härlig vinkling på det hon skriver om. Så jag kan visst rekommendera den här romanen liksom hennes övriga böcker.

Detta är en roman baserad på den verkliga kvinna som såg till att Montaignes essäer spreds och - kanske - är det till stor del tack vare henne som vi än i dag känner till Montaigne

Även den finns på adlibris där man kan läsa följande.

I sin nya roman utgår Jenny Diski från ett verkligt levnadsöde. Den unga Marie de Gournay läser år 1584 den franske filosofen Michel de Montaignes Essayer - och svimmar av hänförelse! När hon äntligen får träffa honom sticker hon sig själv blodig med en hårnål i ett försök att visa sin hängivenhet.
Montaignes gör denna besynnerliga beundrarinna till sin andliga adoptivdotter. När han dör fyra år senare blir hon hans redaktör och främsta marknadsförare, om än hånad av samtidens manliga intellektuella. Mot allt förnuft bestämmer hon sig för att leva som författare, en skrivande kvinna. Snart har hon gjort sig omöjlig i Paris litterära kretsar. Endast hennes tjänarinna, Jamyn, tycks förstå sig på henne.

Till den skrivande kvinnans försvar handlar om ohjälpligt ojämlika relationer. I mötet mellan mästaren och eleven, matmodern och tjänarinnan, mannen och kvinnan stiger och sjunker längtan efter tillhörighet och bekräftelse, efter kärlek.

Jenny Diski har gett ut en rad romaner, essäer och reseskildringar. Tre av hennes böcker finns tidigare utgivna på svenska: På tunn is, Främling på tåg och Den motvilliga resenären.

att lyssna eller inte lyssna...

... och eftersom det här är en blogg som mest handlar om böcker, är det förstås ljudböcker jag åsyftar.

Jag har alltid föredragit att läsa på traditionellt vis. Böcker tryckta på papper. Med doft och ljud och prassel och att den ibland har ramlat på näsan på mig när jag somnat ifrån den. Men visst kan jag medge att det kan vara bra att kunna lyssna på böcker ibland också. Jag känner de som tar sina dagliga promenader med spelare och hörlurar. Och på den tiden jag städade bion, varvade jag musik med böcker ur min Mp3. För ska man lyssna på böcker, vill det till att man inte gör något som tar ens koncentration ifrån en. Promenera går bra. Städa går bra. Och bara ligga utsträckt i en soffa - eller i en solstol - går också bra.

I går fick jag för mig att testa min mobil, en Sony med inbyggd Walkman, hur det kunde fungera att lyssna på böcker i den. Jag synkroniserade in filerna från datorn med Windows mediaplayer och vips! - låg de där! En bok som jag läst "på riktigt" för inte så länge sedan, så det spelade inte någon roll om jag kunde lyssna eller inte. Jag ville ju bara testa om det gick, och om det var lätt för mig som användare att lyssna på en bok på min mobil.
Sedan satte jag mig i bilen och körde till en kompis i Skåne. Resan tog ungefär en timme, medan orden bombarderade mina öron.

Det är inte helt lätt att lyssna på böcker medan man kör bil. Emellanåt händer ingenting särskilt längs vägen utan man kan ge boken nästan 100% uppmärksamhet. Men så har man ju en inbyggd autopilot vad gäller trafiken och bilkörningen. Med andra ord så kopplas lyssnandet av boken bort så snart ens fulla uppmärksamhet behövs på annat.
Så det blev en väldigt hackig roman, men det spelade som sagt ingen roll. Jag hade ju läst den redan. Och ville helst också komma fram levande....

I dag på förmiddagen gick jag en promenad längs den närmaste skogsvägen. Jag proppade in mobilens hörlurar i öronen och fortsatte lyssnandet. "Ojdå!" tänkte jag. "Hade jag kommit så långt fram i boken!" Men tänkte vidare att det berodde på att jag bara delvis hade lyssnat koncentrerat på den och inte riktigt märkt hur långt berättandet hade kommit.

Jag travar på och plötsligt märker jag, från den ena meningen till den andra, att handlingen flyttat sig till en tidpunkt tidigare i berättelsen. Va-nu-va-ini...!!!???
Jag kollar så gott jag kan utan glasögon på näsan, och lyckas se att jag är tillbaka på track 2.
Track 2??? Var jag inte på track 5 nyss? PÅ andra CDn!
Men sådär ute på vischan mitt på en gräsig grusig väg i skogen, med dålig närsyn och utan glasögon bryr jag mig inte om att greja med mobilen och romanlyssnandet. Och att börja om från början kändes inte som ett alternativ. Jag hade ju trots allt hört en tillräcklig stor del av romanen då i bilen.

Istället satte jag på radion och började leta kanaler. Idel danska. Inte ens svenska P1 nådde fram genom etern till den här avkroken. Okej! Danska kan jag väl klara hyfsat och musiken var det inget fel på, så den knastriga mottagningen fick ackompanjera resten av min lilla skogsrunda denna regntunga söndagsförmiddag.

Tillbaka hos kompisen satte jag glasögonen på näsan. Filerna, som i datorn låg i perfekt ordning, hade i mobilen lagt sig lite hit och dit och hur som helst. Första CDn var ok, men i andra låg filerna helt tokigt. Och det var inte min walkman som stod inställd på "blandning".

Jag föredrar riktiga böcker framför lyssnarböcker skrev jag tidigare. Och det gör jag eftersom jag tycker det ibland kan vara svårt hänga med i texten. I de flesta fall läser man bra, på det stora hela taget, men vad jag reagerar för är att långt ifrån alla gör små lämpliga pauser vid nya stycken och liknande. Det kan göra det svårare att rätt förstå betydelsen i det man får höra.
T.ex! I en bok som är skriven i jagform och som även har repliker där person säger något som innehåller ordet "jag", kan det bli väldigt förvirrande vem det egentligen är som säger vad.
Ett exempel: Berättaren/jaget lyssnar på en annan person, A, och tänker och gör iakttagelser om denna. A säger kanske: "Jag gick på stan igår och då mötte jag Miss K och och pratade en lång stund." "Jag har då aldrig tidigare mött en mer inbilsk människa" - tänker då BERÄTTAREN som avser A!
Om detta läses i ett sträck, utan någon som helst paus emellan, kan man tro att det är personen A som säger alltihop.

I en text man läser, ser man detta väldigt tydligt. Vem som säger eller tänker vad. Likaså när berättelsen byter scen eller tid.
Men om en uppläsare inte gör små andningspauser eller på annat sätt markerar hur berättelsen är uppdelad med nya rader och nya stycken, så är det svårt och ibland rent förvirrande att försöka hänga med i berättelsens vindlingar.

Jag har försökt följa uppläsare som bara läser rakt av utan någon större skillnad i vare sig betoning eller med andningspauser, och det är definitivt ingen höjdare. Men det finns också många duktiga uppläsare. En jag särskilt minns och vars uppläsning jag verkligen njöt av, är Torsten Wahlund som bland annat läst in Stephen Kings "Det mörka tornet",
Så nu fick jag minsann in en smula reklam för min favoritförfattare och min favoritroman dessutom! hehe

Niceville av Kathryn Stockett

En underbar bok som jag så sent som idag såg ska släppas som film den 7 oktober.

Fantastiskt välskriven berättelse där man lätt lever sig in i de olika personernas liv och leverne. Man skrattar, gråter, ryser, hatar - och avskyr mest av allt när man läst slut boken. Men då kan man förstås läsa den en gång till!

Låna den! KÖP DEN! Läs den och njut! Nedanstående omdömen säger nog allt!


Finns bl.a. på adlibris där man skriver:


Oförglömlig roman om tre starka kvinnor i sextiotalets Södern

När societetsflickan Skeeter återvänder till hemstaden Jackson i Mississippi efter avslutade universitetsstudier, faller hon tillbaka i sitt gamla liv med bridgespel, tennis och välgörenhetsbaler. Men något hos henne har förändrats; hon vill mer och ser nu annorlunda på tillvaron. Hon drömmer om att bli författare och får så småningom ett jobb på lokaltidningen.

Genom sitt arbete får hon kontakt med den svarta hemhjälpen Aibileen, som har förlorat sin ende son men uppfostrat och älskat sjutton vita barn. Deras möte blir början på en udda och också farlig vänskap.

Tillsammans med en annan svart hemhjälp - den egensinniga och smarta Minny - bestämmer sig Skeeter och Aibileen för att skriva en bok som skildrar verkligheten i staden som de kallar Niceville. De skriver om hur de svarta har förnedrats och diskriminerats. Men också om deras drömmar, längtan och hopp. Arbetet med boken kommer att förändra deras liv för all framtid.

Niceville är en läsupplevelse utöver det vanliga - en blivande klassiker om kvinnlig vänskap, mod och kärlekens kraft.
"Det är extremt lätt och njutningsfyllt att dras in i berättelsen ... Betyg 4"

Tara

"... en bok att älska. ... en både varm, klok och mänsklig berättelse som går rakt in i hjärtat."

Go'kväll, SVT

"Det är andlöst spännande och djupt gripande. Man tar de här kvinnorna till sitt hjärta."P4 Göteborg, SR

"En roman som växer för varje sida." Betyg 4

Femina

"Svarta hembiträdens vardag i amerikanska Södern på 60-talet innebär omänsklig behandling, men också glädje och gemenskap."Betyg 5

Må bra

"Niceville är en fantastiskt varm, kärleksfull och levande skildring över livet på dessa människor som trots svåra lidanden och kränkningar i vardagen kämpade vidare och aldrig gav upp. ... Hennes ambition har varit att ge en trovärdig röst åt de svarta kvinnorna. Hon kunde inte ha lyckats bättre." Betyg 5

Jönköpings-Nytt

"Bokens handling är fylld av värme, kärlek och framtidstro trots alla orättvisor i en för de svarta tuff värld. ... Kathryn Stocketts bok Niceville visar på att samtalet är viktigt - det vi för med oss själva, det andliga och det mellanmänskliga. I och med denna bok lever Martin Luther Kings dröm vidare."

Tidningen Kulturen

"Niceville är en sådan där bok som det är svårt att lägga ifrån sig. Redan från första sidorna griper den tag. ... Boken är både rörande och gripande, väl värd att läsa helt enkelt."

Nya Kristinehamns-Posten

"En stark roman fylld av kvinnligvärme, mod och hopp."

Skaraborgs Allehanda

"Vilken perfekt tajming för denna optimistiska, upplyftande roman som utspelar sig under den begynnande medborgar-rättsrörelsens tid i Jackson, Mississippi ... Den här romanen är välskriven och mångbottnad och en självskriven bästsäljare."

Publishers Weekly


"En klok och gripande roman ... Den får dig att vilja skrika högt av glädje."

People Magazine

Filmtajm - The Love letter

I grund och botten är jag inte så förtjust  i den här typen av filmer. Alltså sådana som utspelar sig t.ex på 16-, 17- och 1800-talet. Jag väljer inte själv att se filmer såsom t.ex Förnuft och Känsla (även om just den med Hugh Grant och Emma Thomson faktiskt är riktigt bra - kanske tack vare just de här skådespelarna), och när jag började titta på den här filmen "The Love Letter" från 1998 var det för att jag trodde det var en helt annan film. Men man kan bli positivt överraskad! För det var ju inte alls som jag trodde!

Filmen baseras på en novell av Jack Finney, vilket redan det borgar för en bra historia. Finney är mest känd som författare till science fiction och thrillers, (vilket jag mer än gärna ser) till exempel "Time and again" och "The Body Snatchers". Den senare har blivit filmad flera gånger. Ursprungligen 1956 - "Invasion of the Body snatchers" och senast 2007 under namnet "The Invasion".

Jag fascineras av det här med kommunikation som sträcker sig genom tid och rum. Liksom tidsresor och andra dimensioner, science fiction, och fantasins flykt utan några som helst barriärer. Och här får jag även mitt lystmäte på romantik fyllt.

Jake som lever i Brooklyn, köper 1959 en gammal sekretär och finner i ett dolt utrymme gamla frimärken och ett kärleksbrev som Helen skrev på 1880-talet till sin fästman. Även hon bor i Brooklyn. Det dåtida Brooklyn.
En märklig brevväxling startar mellan dem, där hon lägger in sina brev i sekretären och han postar sina på det gamla postkontoret - med de gamla frimärkena som porto. Djup vänskap uppstår, hennes fästman dör i kriget och slutet av filmen får en superromantisk upplösning.

Så trots att jag normalt inte väljer den här typen av filmer, kan jag ändå inte låta bli att fångas av den och tycka om den.


Liknande film, med en kärlekshistoria mellan två som lever i skilda tider, och som också är väldigt bra, är "Kate och Lepold" med bl.a. Meg Ryan och Hugh Jackman. I den filmen möts de tu dessutom.

Sommarloppis på Byring & Bråte

Amnestys traditionella sommarloppis samlade mängder av Halmstadbor i går. Trots att det var full rulle i stan med alla möjliga andra evenemang. Det är nämligen så att till Amnesty går man - varje lördag de har öppet och framför allt denna sista gång i början av juli före sommarstängningen.

Det var vaaaarmt! För att inte säga kvalmigt! Mulet och 30 grader när jag kom hem sedan. Och ingen luft kvar att andas. För givetvis var även jag där.

Förutom två sommarklänningar fyndade jag - som vanligt - böcker! Vem trodde nåt annat!
(Nej jag tänker inte visa några foton av mig i klänningarna. En sån blogg har jag inte!)


Och så här ser sommarlördagens fyndtrave ut! Så nu är det bara att läsa. Och läsa. Och läsa.... Tyckanden kommer efterhand.
Och för den som inte kan se på bilden vad traven innehåller, ska jag ge lite hjälp på traven.

 

Helena Henschen	I skuggan av ett brott
Elsie Johansson	Nancy
Armistead Maupin	Ett annat liv
James Joyce	Porträtt av konstnären som ung
Jean-Paul Sartre	Muren
Louise Boije af Gennäs	Stjärnor utan svindel
Kazuo Ishiguro	Återstoden av dagen
Joseph Heller	Nånting har hänt
Céline Curiol	Utrop
Anita Goldman	Mållös
Jack Kerouac	Järnvägen Jorden
Ken Kesey	Demonlådan
Åsa Moberg	om sorg och kärlek
Åsa Moberg	Simone och jag
Åsa Moberg	Snart är det 1968
Douglas Kennedy	Den gåtfulle fotografen

Blaze - Stephen King

Den här berättelsen skrev Stephen King egentligen redan 1973 som den femte av en kvartett romaner under pseudonymen Richard Bachman. De fyra första var: Raseri, Maratonmarschen, Vägbygge och Den flyende mannen vilka utgavs direkt som pocket.

Blaze blev liggande i byrålådan under tämligen många år. Till och från helt bortglömd och borttappad. Men för att göra en lång historia kort - historien kan i sin helhet läsas i Kings egen inledning till romanen - blev den slutligen utgiven 2007. Tack och lov!

Ja, den är bra. Mycket bra. Inga äckliga monster i den, snarare en rörande berättelse helt i stil med - som King påpekar - Den gröna milen och Möss och människor (Steinbeck).

Liksom Lennie i Möss och Människor, är Blaze rätt korkad. Det sorgliga är att han var född hur intelligent som helst, men efter att pappan i fyllan kastat förstaklassaren Blaze nerför trappan inte bara en utan tre gånger efter vartannat, är han ohjälpligt hjärnskadad. Efter sjukhusvistelsen hamnar Blaze på barnhem, vilket kanske räddade hans unga liv. Korkad eller inte så är han fortfarande den mest godhjärtade människa man kan tänka sig. Storvuxen, två meter lång och 140 kg tung som vuxen, sätter han ändå en viss respekt i sin omgivning och kan, när det krävs, drämma till ordentligt.

Adlibris skriver:

"Clayton Blaisdell var som vilken liten pojke som helst tills den dag hans alkoholiserade far slängde honom nedför trappan tre gånger i rad. Sedan dess ses han som efterbliven och trög, men han har också ett utmärkt, om än mycket selektivt, minne.

2 meter lång och 140 kilo tung är Blaze en stor kille som begår små brott, ända tills han träffar George Rackley. George inviger Blaze i hundra småbedrägerier och en stor idé: att kidnappa ett barn med rika föräldrar. Paret Gerard badar i pengar, och deras senaste gren på familjeträdet kan vara värd miljoner. Det finns bara ett problem; när brottet väl ska genomföras, är hjärnan bakom det död. Eller är han?

"Blaze, är en mycket intressant och tät historia [...] Faktiskt är boken den mest helgjutna Stephen King-roman jag läst på länge."

- Sydsvenska Dagbladet"

 ...

Rekommenderas - självklart! Den är minst lika välskriven som Kings övriga verk, och mycket, mycket läsvärd. 

Läs om hur det går när George och Blaze kidnappar en liten baby mitt i smällkalla vintern... Vänta nu! George hade ju dött! Eller?

Duma Key - Stephen King

Det går inte komma ifrån, att Stephen King är min favoritförfatttare. Även om det helt klart finns andra som också skriver fantastiskt bra, så är det ändå hans böcker jag återkommer till gång på gång.

Nu har jag läst Duma Key för första gången. Jag läste den så låååångsamt som jag klarade av, för att dra ut maximalt på upplevelsen. Jag kan tycka olika bra om olika titlar, men den här är helt klart en av dem som hamnar i topp. Kanske rent av på första plats.

Detta står att läsa på Adlibris sida:

"Edgar Freemantle har det mesta en man kan önska sig: ett bra jobb, en älskad hustru och två fina döttrar. Men efter en svår olycka förändras allt. Han förlorar sin högra arm, mister en del av talförmågan och drabbas av svåra minnesförluster. Hans humör blir allt sämre och till slut står hans familj inte ut längre. När skilsmässan blir ett faktum börjar Edgar nästan önska att han inte hade överlevt och som en sista utväg vänder han sig till en psykolog. Han ger Edgar rådet att flytta men föreslår även någonting annat:
"Edgar, finns det något som gör dig glad?"
"Jag brukade teckna lite."
"Börja med det igen. Du behöver murar - murar mot natten."

Edgar lämnar sitt tidigare liv bakom sig och beger sig till den lilla ön Duma Key, i Florida. Där återupptar han sin gamla hobby att måla och det dröjer inte länge förrän han inser att han faktiskt har en talang utöver det vanliga. Hans tavlor tycks på något sätt leva sitt eget liv. Ofta händer det att han upptäcker detaljer som han inte har någon aning om hur de har kommit dit.
Så småningom lär Edgar känna Elizabeth Eastlake, en konstintresserad, äldre dam som visar sig äga större delen av Duma Key. Elizabeth talar ett språk som bitvis är helt osammanhängande, men ju mer Edgar målar desto mer förstår han.
Allteftersom Elizabeths dunkla förflutna rullas upp blir det mer och mer uppenbart att Edgars tavlor inte är några vanliga konstverk. Genom att måla har han fått förmågan att styra framtiden - på gott och ont ..."

Men är det verkligen Edgar som styr? Romanen flyter till en början på som om det var en helt vanlig roman, det skrämmande och det obehagliga kan man lätt tolka som psykologiska reaktioner och föreställningar. Men King vore inte King om det inte successivt smyger sig in helt andra krafter och snart sitter man som gastkramad och har svårare än svårt att sluta läsa.

Som vanligt en King-roman med underbart fängslande språk där det varken sägs för mycket eller för lite. Bildspråket är levande, ibland nästan alltför levande. Vare sig man vill eller inte befinner man sig snart mitt inne i berättelsen. Hos de skrikande  måsarna och de rasslande snäckorna under huset. Och nej - man vill inte läsa för fort,  man vill inte missa ens den minsta detalj. Inte ens när man så småningom sitter där med hjärtat i halsgropen och måste påminna sig om att man måste andas också.
...

På Adlibris kan man även läsa följande: 

"King är utan tvekan en stor stilist, en mästerlig berättare med en osviklig förmåga att gripa tag i den mest luttrade av läsare, han har även förnyat skräckgenren på ett genomgripande sätt.[...]King är en författare som kommer att överleva i århundraden.[...] Duma Key framstår som hans mest helgjutna roman på alldeles för länge, helt i nivå med tidiga romaner som the Dead Zone och It. Harold Bloom får säga vad han vill, men Stephen King har skapat ett verk varaktigare än koppar."

Sydsvenska Dagbladet

"Alltsammans är väldigt underhållande och spännande."

Göteborgs-Posten

"En av Kings allra bästa[...]Över femtio romaner har det blivit hittills. Men inget verkar tala för att inspirationen någonsin sinar för Stephen Kings del. Duma Key hör till de allra bästa ur hans digra utgivning och det enda tråkiga är att man faktiskt kommer till slutet allt för snabbt, trots över sexhundra sidor. Det finns många duktiga författare men romankonstens kungaplats tillhör King. Stephen King."

ikon1931.se

"Svår att lägga ifrån sig."

Skaraborgs Läns Tidning

"Duma Key av Stephen King. Med det ständiga Maine utbytt mot Florida(!)gjorde King den här tegelstensboken till en'pageturner'och skrev sin bästa rysarroman sedan Jurtjyrkogården."

Arbetarbladet

"King är fantastisk på att skapa den här gastkramande, thrillerartade stämningen som bygger nästan helt på inre bilder."

Helsingborgs Dagblad

Stephen King - Hjärtan i Atlantis

Självklart är det Stephen King jag ägnar mig åt. Det gör jag återkommande hela tiden. Samlar också efterhand på mig de böcker av honom jag ännu inte har. På loppisar ofta, men även i bokhandlar och antikvariat.

Den här boken - Hjärtan i Atlantis - fann jag på ett loppis någonstans i Ängelholmstrakten. Fråga mig inte exakt var, för jag skulle nog inte hitta tillbaka. Det var en god vän som rattade bilen.

"Är inte det en novellsamling?" var det någon som undrade.
"Njae, det är det väl inte", svarade jag vid första anblicken. Och jag är fortfarande lite osäker på om jag ska betrakta den som en roman eller som en knippa noveller.

Men det går inte att komma ifrån att boken består av fem skilda berättelser som utspelar sig vid olika tidpunkter. Sett så, är det en novellsamling.
Men det som kan motsäga det,ta är det faktum att trots att varje del har sin huvudperson och sin specifika miljö, finns det samtidigt en anknytning mellan personerna i de olika berättelserna - på ett eller annat sätt. Och i sista delen kommer huvudpersonen från första berättelsen tillbaka och knyter ihop det hela.

Som helhet är inte "Hjärtan i Atlantis" en typisk Stephen King-bok. Om man nu med "typiskt" förknippar King med skräck och fantasy vill säga. Endast första delen kan sägas ha en underton av mystik. I stället är det frågan om en underbart skriven roman, där man känner dofter, ljud, färger - och den anda som genomsyrar hela boken.

Personligen tyckte jag bäst om första delen. Den om 11-årige Bobby som 1960 lever ensam med sin mamma, och en äldre man hyr lägenheten ovan deras. Ted Breutigan. Ted kommer att betyda mycket för Bobby och en slags fader-son-kärlek växer fram mellan dem. Till mammans stora förtret!
Ett antal "låga" män i gula rockar jagar Ted, som samtidigt som han gömmer sig för dem visar Bobby på vilka guldkorn det står att finna i litteraturens värld.
Vi blir också delaktiga i Bobbys kärlek till Carol Gerber och de händelser som leder till att Ted försvinner och Bobby och hans mamma flyttar från staden.

Del två utspelar sig på ett college 1966 där kortspelet Hjärtet sprider sig som en kraftfull drog och nära nog ödelägger livet för många. I fjärran pågår Vietnamkriget och tvingar fram ställningstaganden, omprövningar och konfrontationer.

I del tre får vi 1983 följa den blinde vietnamveteranen Willie, och frågan ställs: vad är verklighet egentligen! Är den vad vi ser och tror? Och vad har Vietnamkriget gjort med människorna?

Till slut är vi tillbaka med Bobby och hans bäste vän Sully-John. Året är 1999, nästan 40 år har gått och mycket har förändrats.
På engelska är titeln "Hearts in Atlantis" och jag läste att någon tyckte boken på svenska borde hetat "Hjärter i Atlantis" eftersom man spelar hjärter i del två, och det heter just "hearts". Men jag håller inte med om det. Inte så att jag argumenterar emot betydelsen i sig! Men "hearts" betyder mer än bara "hjärter"! Det betyder även "hjärtan"!

Jag tänkte på det redan när jag läste boken. Så underfundigt av King att välja just den titeln! Dubbelbetydelsen...  De spelar hjärter i del två, och man hänspelar på det även i delarna efteråt. Men samtidigt handlar berättelserna om kärlek i olika former. Och inte enbart fader-son-kärleken mellan Ted och Bobby, eller ungdomsförälskelsen mellan Bobby och Carol. Människors hjärtan står på spel genom alla fem berättelserna, skulle man kunna säga.
 

På Bokus sida skriver man så här: "Hjärtan i Atlantis är en roman som egentligen består av fem berättelser som alla har sina rötter i 60-talet och som befolkas av de ungdomar som fick sina liv präglade av Vietnam-kriget och det trauma som fortfarande ligger som ett öppet sår i det kollektiva amerikanska medvetandet. Här berättas om collegestudenter som med fruktan väntar på sina inkallelseorder, om återvändande soldater som rids av mardrömmar efter sina upplevelser i den vietnamesiska djungeln.

Stephen King skriver själv om sitt arbete med boken: Jag är ett barn av 60-talet och av Vietnam. Jag har alltid tänkt på att skriva om den tiden och det som hände då. Jag ville alltså skriva om min egen generation men kände att resultatet skulle bli en förfärlig soppa. Nu är jag övertygad om att man inte ska tänka för mycket när man skriver så när jag satte mig ner för att arbeta med Hjärtan i Atlantis tänkte jag inte på något särskilt, jag skrev inte för att förklara en hel generations livsöde utan bara för att tillfredsställa mig själv och snart insåg jag hur jag skulle kunna skriva om vad vi hade, vad vi förlorade och vad vi fick istället.

Med Hjärtan i Atlantis breddar Stephen King sitt redan breda register på ett överraskande sätt. Boken stärker hans ställning som en av nutidens stora berättare"

Jag kan bara hålla med...
Ninna